Tom, Edith och Andens frukter

Tom, Edith och Andens frukter

Skriven av: Elise Schöll | Plats: Drammen, Norge | Publicerad: den 15 augusti 2011

Bibeln om Andens frukter

Man kan läsa på flera platser i Bibeln om Jesu innerliga förmaning till de som följer efter honom, om att bära frukt i sitt kristenliv. (Matt 13:23; Joh 12:24; Joh 15:2-8 osv). Detta är en förutsättning för att kunna förbli i Kristus (Matt 3:10). Även aposteln Paulus lär grundligt om detta. I hans brev till galaterna i kapitel fem, beskriver han köttets gärningar, som är synd, och att de som gör dessa gärningar inte kan ärva Guds rike. Här beskrivs även hur Guds Ande och vår syndiga natur – köttet – strider mot varandra och inte kan förenas. Om man slutar göra köttets vilja och är lydig emot Anden, så driver den en till ett nytt liv. I detta nya liv, kommer nya livsfrukter till synes. Paulus kallar dessa för Andens frukt; «Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning». (Gal 5:22)

Tom var förtvivlad. Han kunde läsa om det, men förstod det inte. Än sämre fungerade det i praktiken. Andens frukter: var det bara ett poetiskt uttryck eller kunde de vara de sanna möjligheterna i ett kristent liv?

Oslo 1978: Det ilar till av förtvivlelse i Tom; ännu en församling, ännu ett kristet arrangemang och ändå inget svar på frågorna som plågat honom under flera år nu. Med frustrationen försvinner hans blygsamhet; Tom marscherar fram till predikanten och presenterar sig. Och vad beträffande orden som Paulus skriver om i sitt brev till galaterna? Versen om Andens frukter – om kärlek, glädje, frid, vänlighet, bara för att nämna några av dem. Det står faktiskt att dessa egenskaper ska vara frukter av vårt kristenliv, men för att vara helt ärlig så ligger jag hästlängder undan dessa, erkänner Tom. Han är lättirriterad, hetsig, uppbrusande och gör ständigt saker som han känner är fel inför Gud. Egentligen vet han inte om han borde kalla sig kristen.

Jag förstod helt enkelt inte hur Bibelns ord och det dagliga kristenlivet kunde hänga ihop i verkligheten

Predikanten ser undrande och bekymrat på honom. Det är tydligt att han har medlidande med honom; vilken plågad själ. Hans svar faller Tom tungt om hjärtat. Han måste bara ta det lugnt, inte stressa så. Gud ser nog förbi det där, om inte nu, så i alla fall på evigheternas morgon. Tom är en grundlig man. Han har läst och letat och han vet så innerligt väl att det inte står någonstans i Bibeln om dessa lättvindiga lösningar. Tvärt om, ska han tro Guds ord som det står i Bibeln, så lovar kristenlivet något helt annat än en tillskriven syndfrihet och att Gud ser på en genom Jesus. Det måste bara finnas en annan hjälp – ett annat liv.

Drammen 2011: Solen står redan högt på himlen och skickar strimlor av ljus in i rummet. 85 år gamla Edith ligger fortfarande inrullad i de vita sängkläderna i sängen på sjukhemmet. Klockan hinner ofta bli ganska mycket innan det är hennes tur att få göra sig i ordning på morgonen. Vid den här tiden, för åtta månader sedan, så skulle hon ha gått en promenad med sin man, utrustad med stavar och gymnastikskor, pigg och frisk och med röda kinder. Men så fick hon ett slaganfall och plötsligt var det liv hon kände till inte bara förändrat, utan så gott som borta.

Jag har hamstrat till mig tålamod förut, så nu har jag ett lager att ta av

Hon har förlorat nästan alla kroppsfunktioner och har stora smärtor. Hoppet om en förbättring har försvunnit för länge sedan. Stämningen i rummet är förunderlig. En fridsam, harmonisk atmosfär gör att det är behagligt att vara här. Så är det alltid hos Edith. Det knackar på dörren.

«God morgon, nu är det äntligen din tur», hälsar sköterskan glatt. Det lyser ett leende i Ediths ögon. «Åh, tusen tack min lilla flicka, jag är så glad för att se dig», viskar hon mjukt. Edith säger inte bara «tack», utan hon är verkligen tacksam.

Sköterskorna möter sällan något liknande. Men de som har jobbat här i några år, minns nog Sigurd som var patient här för ett par år sedan. Han och Edith har många likhetsdrag. Men vad är det de har gemensamt, varför liknar de på varandra? Edith lyser upp, hon känner gamle Sigurd väl. Hur olika deras liv än var utåt sett, så har de fått tag i samma inre liv. Ett liv i Jesu fotspår.

Edith är ingen duktig skådespelerska. Hälsotillståndet tillåter ingen «vara-glad-föreställning»; det är hennes sanna karaktär som kommer fram. Och det är just det som är så förunderligt. Där man kunde förvänta sig aggression och frustration, har hon istället tålamod och är god; då de flesta skulle blivit deprimerade, är hon istället tacksam och i vilan. Edith själv tycker inte det är så konstigt. Hon har tjänat Jesus sedan hon var liten. Det har inte handlat om speciella ritualer, gärningar eller ett speciellt levnadssätt. Hon har överlåtit sitt liv till Gud genom att hon förnekat sig själv varje dag och enfaldigt trott på att alla Guds ord ska levas och utföras.

Det har fyllt henne med Andens fantastiska frukter. Hon kallar det själv att hon har rustat i fredstider. «Jag har hamstrat till mig tålamod förut, så nu har jag ett lager att ta av», bekänner hon uppriktigt. Och det märks.

Ett ansträngande morgonpass är över och hon sluter ögonen trött. Hennes mun viskar som vanligt ett tack till sin käre Jesus som hon så troget har tjänat och som hon älskar över allt annat. Det blir stilla i rummet; stilla och oändligt gott.

Flå 2011: Tom är upprymd, han blir alltid så engagerad när han tänker tillbaka. När han idag tänker tillbaka på sin ungdoms stora livsgåta, så är det med ett leende. «Jag förstod helt enkelt inte hur Bibelns ord och det dagliga kristenlivet kunde hänga ihop i verkligheten», erkänner Tom. «Jag förstod förlåtelsen för synder man begått, men hur jag skulle kunna sluta att synda, det begrep jag inte. Hur kunde det finnas ett samband med att Jesus blev korsfäst på några träplankor och att jag skulle kunna förändras och bli god?»

Tom försökte så gott han kunde; får inte synda, får inte, får inte. Men det resulterade inte i något annat än, mer eller mindre, misslyckade försök på att undertrycka sig själv. Det var något grundläggande som fattades enligt Tom. Han kände inte till, såsom Edith gjorde, att korsfästelsen även är en bild på det kors som Jesus bar inom sig varje dag. Jesus säger själv: Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Korset är alltså en symbol på den lidelse det är att förneka sig själv. Jesus bar dagligen den lidelsen i sitt liv, där fick synden sin dödsstöt och vi ett evigt hopp; ett evangelium.

Paulus skriver även i sitt brev till romarna, att Jesus «såg på sig själv som död från synden». Det begreppet har nu fått en betydelse för Tom. Jesus hade bestämt sig för att ta sitt dagliga kors – förneka sig själv varje dag – så när han blev frestad, så var det inte fråga om att ge efter frestelsen eller inte. I tron ansåg han sig själv redan som död från synden. På så sätt växte gudomligheten inom honom och han blev lik Gud.

«När jag fick kännedom om detta, så fick jag tro och det gav mig den kraft som jag saknade förut – så att även jag kunde vinna i frestelsens stund. Då upptäckte jag att Jesus hade öppnat en väg, på vilken jag kunde följa honom». Så var det inte längre bara Tom som ensamt, helt solo och övergiven till sin egen styrka eller avsaknad av denna, skulle kämpa och strida emot frestelserna. Äntligen förstod han att han verkligen hade en som hade gått före honom, som han kunde följa.

En himmelsk avslutning på livet

Omgiven av sina närmaste, somnade Edith in natten mot den 30 juni. De efterlämnade känner tydligt sorgen och saknaden över att hon inte finns mer, men Edith lämnade dem inte i någon hopplös sorg. Ända in i det sista upplevde de oförglömliga ögonblick med henne. Hon tackade och öste himmelsk välsignelse över dem. Hon hade så ont att de knappt kunde röra henne, men ändå hade hon energi att ge dem goda ord och förmaningar. Hennes son försökte välmenande trösta henne, genom att säga att det nog skulle bli skönt för henne att slippa, nu när hennes livskvalitet var borta. «Jag, men jag tycker att jag har god livskvalitet», svarade hon förundrat. Hon kunde ju fortfarande välsigna de runt sig med goda ord. Hon fick mer än nog med livskvalitet av bara det.

Tom var också med på Ediths begravning. Det lyser i 63-åringens ögon. Tron och glädjen över det han hittade har inte försvunnit med åren, tvärtemot. Efter många års letande hittade han gemenskap med andra människor som hade samma längtan inom sig; att man kunde leva Guds ord och att det kunde bli en realitet i livet. Precis som Edith, upptäckte även Tom att nyckeln till att få del av Andens frukter, är att kämpa emot synden och begäret i en själv. Där det tidigare var otåligt kan det nu bli tålamod, hårdhet rensas ut så mildhet kommer in. Det är en livslång process där frukterna, en efter en, kommer in i livet som en rikdom. Men det sker inte över natten att bli rik på Andens frukter. Det kräver lydnad mot Den Helige Ande och allt den pekar på som är synd i ens liv måste bort. Därifrån kommer namnet Andens frukter.

Mitt liv har verkligen blivit annorlunda än det var innan jag förstod evangeliets sanna innebörd

På deras frukt skall ni känna igen dem

Man blir inte självgod i ett liv vandrat i Jesu fotspår. Helt till det sista är Anden trogen och visar mer av den onda människonaturen som man bär på. På så sätt bevaras även hjärtenöden om att få mera del av Gud och hans natur och att ständigt vara i en goddomlig förvandlingsprocess. På sjukhemmet frågade Edith sina barn; «Är jag envis?». Även på dödsbädden ville hon hitta sanningen om sig själv, så att hon kunde vara i en utveckling in i det sista, tills Gud tog henne med hem till sig.

Även Tom är säker på sin sak. Dessa himmelska Andens frukter kan verkligen bli en realitet i ens liv. «Mitt liv har verkligen blivit annorlunda än det var innan jag förstod evangeliets sanna innebörd. Det finns massa vardagssituationer, mer eller mindra krävande, där jag förr skulle blivit arg, deppad, självömkande, otålig, velat ha det och det, men nu istället känner vila och glädje istället», säger han med ett lyckligt leende på läpparna.

En sak är vad människor säger med sina läppar, men Andens frukter är mer än det. Man kan smaka, känna och märka dem i livets olika situationer. Edith och Tom hade något väldigt väsentligt gemensamt; man kan uppleva att evangeliet är sant, att det verkligen kan förvandla en människa. Dag för dag.