Vad jag lärde mig om irritation under en helg

Vad jag lärde mig om irritation under en helg

Skriven av: Lawrence McCarthy | Publicerad: den 21 augusti 2015

Att vara fri från irritation är nog något vi alla önskar. Vi vill visa godhet, vänlighet och tålamod mot andra, även om de inte nödvändigtvis har varit snälla mot oss. Men det är inte alltid så lätt. Vi kan tro att vi har irritationen under kontroll, tills det plötsligt händer något som får vår bägare att rinna över.

När jag växte upp hade jag temperament. Jag hade noll tolerans när andra inte gjorde som jag ville. Ett felsteg från mina syskons sida och så var jag igång.

I Jakobs brev 1:19-20 står det: "Detta vet ni, mina älskade bröder. En människa skall vara snar att höra och sen att tala och sen till vrede. Ty en mans vrede åstadkommer inte det som är rätt inför Gud." Här är det tydligt att irritera sig över andra strider emot Guds rättfärdighet. Det leder till strid och bitterhet.

Jag började arbeta på att bli medveten om varför irritationen bara tände till i mig, för jag började förstå resultaten av mina kraftiga reaktioner och min kritik. Jag ville inte längre vara orsaken till de resultaten.

Jag började arbeta på att bli medveten om varför irritationen bara tände till i mig, för jag började förstå resultaten av mina kraftiga reaktioner och min kritik. Jag ville inte längre vara orsaken till de resultaten.

Jag trodde att jag hade blivit duktig på att visa tålamod och förståelse, ända fram till en helg då lyset sken väldigt klart för mig. Det visade hur mycket irritation som fanns kvar.

En serie otursamma händelser

Jag var på en resa över en helg med en grupp människor och under loppet av bara en dag, gick nästan allt som kunde gå snett, snett. Det var nästan som om det enda jag kunde göra var att skylla på de andra för allt som hade skurit sig.

Istället för att svara med tålamod och godhet, delade jag ut kalla kommentarer och skarpa påpekanden. Allt jag kunde tänka på var att de andra var ansvariga för allt som hade gått snett. Hur kunde de vara så trångsynta? Varför kunde det inte ha varit mer genomtänkt? Dem, dem, dem, dem.

Men så, när jag i slutet av dagen tog mig tid till att tänka så föll något på plats. Varför kunde jag inte göra något med mina egna reaktioner? Varför kunde jag inte visa godhet ens i en svår situation?

Varför kunde jag inte visa godhet ens i en svår situation?

Jag var irriterad för jag hade förväntningar på de andra. Jag blev arg när de inte gjorde som jag ville. Det fanns ingen kärlek i mig.

Kärlekens kännetecken

1 Korintierbrevet 13:4-7 beskriver vad det betyder att visa kärlek: "Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting."

Inom loppet av en väldigt kort tid hade jag gjort mig skyldig till att gå emot i princip allt i versen ovan. Det blev otroligt tydligt att mina handlingar nästan var så tvärt emot kärleken de kunde vara.

Det blev otroligt tydligt att mina handlingar nästan var så tvärt emot kärleken de kunde vara.

Den första delen av versen lyder: "Kärleken är tålig och mild". Det finns inget undantag ifrån detta. Det står inte: ”Kärleken är nästan tålig och mild…” Om jag inte svarar med tålamod och godhet så visar jag inte kärlek.

Begäret som frestar mig, bor i mig

I Jakobs brev 1:14-15 står det: "Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär.  När så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död." Andra kan säkert göra saker som väcker lusten att bli irriterad, för den lusten bor i mig. Men jag kan inte vara nöjd med att ge efter. Jag måste göra något för att bryta den onda cirkeln.

När jag insåg att jag hade gett efter för min irritation under helgen så bestämde jag mig för att ta upp kampen mot den – att förändra inställningen mot de andra ifrån anklagan till tacksamhet. Jag blev fortfarande frestad att bli irriterad, utan nåd, men nu var det annorlunda. Jag förstod att jag inte behövde låta irritationen härska över mig. Jag kunde reagera med tålamod. Med långmodighet. Till följd av det blev helgen mycket fridfullare och trevligare.

Hur kan jag bli färdig med irritation?

Det kan verka som om folk gör underliga saker ibland. När någon gör något som retar mig till att bli arg så kan jag ta till vana att tänka: ”Om han ändå bara gjorde si eller så, då skulle det vara mycket lättare att förhålla sig till honom.” Men tänk på det här: Är min andliga utveckling beroende av mina egna handlingar eller av de andras runt omkring mig?

Jag kan bara styra mitt eget liv – jag väljer om jag visar vänlighet eller irritation när situationer i livet uppstår. Att vänta på att andra ska förändra sig och säga att jag blir en bättre person när de har blivit bättre är rakt av skrattretande.

Är min andliga utveckling beroende av mina egna handlingar eller av de andras runt omkring mig?

Vi kan också bli frestade till att använda ursäkter som ”Jag är helt enkelt hetsig av naturen. Jag blir lätt irriterad.” Kanske det är sant, men behöver det vara sant imorgon? Har jag som mål att bli färdigt med det eller är jag nöjd med att vara slav under irritation?

"Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er." (Ef 4:31-32)

Godhet. Barmhärtighet. Förlåtelse. Det är vårt mål. Det betyder alltså att jaga efter målet, även om vi har haft en helg då ingenting har gått som planerat.