Varför ska jag förlåta någon som inte ångrar sig?

Varför ska jag förlåta någon som inte ångrar sig?

Skriven av: Maggie Pope | Publicerad: den 5 april 2016

Det kan vara tillräckligt svårt att förlåta någon som ber om förlåtelse.

Allt ondskefullt och tanklöst som någon säger eller gör kan dyka upp om och om igen i mina tankar när jag är trött, ledsen eller tycker synd om mig själv. Men om de ber om ursäkt, så vet jag att jag borde förlåta dem för att anerkänna att de har ödmjukat sig. Och desto viktigare, för att Jesus har sagt det: "Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så ska du förlåta honom." Luk 17:4.

Men vad händer om de själva inte tycker att de har sagt eller gjort något fel? Eller om de vet det, men inte bryr sig? Kanske jag just och just klarar att förlåta folk när de ber om förlåtelse, men mitt mänskliga förnuft säger att folk som inte önskar förlåtelse förtjänar inte förlåtelse.

Här följer trots detta sex väldigt goda orsaker för att förlåta någon som inte ångrar sig.

1. Gud säger att jag ska göra det.

Jag läser i 1 Petr 3:8-9 att vi ska vara ... barmhärtiga och ödmjuka och inte löna ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall vi välsigna, eftersom vi är kallade att ärva välsignelse.
Min förlåtelse beror inte på om de andra ångrar sig eller inte. Gud kräver att jag ska förlåta. Detta är ett bud. Dessutom kan inte Gud förlåta mig, oavsett om jag ångrar mig, om inte jag själv kan förlåta. "Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser." Det är faktiskt så allvarligt.

2. Jesus gav mig en förebild när han dog på korset.

En av de sista sakerna Jesus gjorde medan han levde var att se till att han förlät dem som dödade honom: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Luk 23:34.

Och vi är kallade till att bli som honom. Lärjungar tar detta på allvar.

3. Så att mitt liv inte förstörs av bitterhet och agg.

Vad gott kan jag göra om mina tankar är fulla av irritation? Gud kan inte använda mig. Gud kan inte välsigna mig. Bitterhet genomsyrar mina tankar och ande. Den gör mig oren. Det är jag som har ansvar för denna situation, inte personen som har betett sig illa mot mig. "Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren. Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas." Hebr 12:14-15.

4. Förlåtelse ger min ande kraft

Det står i 1 Tim 6:11: "Håll dig borta från sådant! Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."

När jag gör detta så "övar jag mina sinnen" till att skilja mellan gott och ont. (Hebr 5:12-14) På så sätt lär jag. Jag hamnar i situationer och går till Guds ord för att få reda på hur jag ska reagera, eftersom mitt resonemang och mina känslor är felaktiga. De är felaktiga på grund av att hela min mänskliga natur är smittad av synden som kom in med syndafallet. Ibland är den så slingrande att jag inte ens känner igen den. Men den är där, och jag måste genomgå processen med att leta efter den, erkänna den och avvisa den. Detta liv ger mig kraft och är en seger för det goda över det onda, där jag använder Guds ord istället för att leva efter mänskligt förnuft. (2 Kor 2:14)

5. De flesta förstår inte betydelsen av vad de gör.

Om folk hade förstått att allt de säger och gör påverkar deras förhållande till Gud, och att det avgör deras eviga lycka, så hade nog de flesta strävat efter att bli bättre, snällare och mer kärleksfulla människor. De skulle ha bett Gud om hjälp till att leva på ett bättre sätt. Men de flesta människor har inte ett sådant förhållande till Gud, utan ser endast sin omedelbara framtid, utan att se evigheten. Jag måste förlåta dem för att de inte vet vad de gör, precis som Jesus sa.

6. För att även jag är skyldig.

Jag är en människa med kapacitet att uppröra och förnärma. Om jag inte har sagt eller gjort något för att förolämpa medvetet, så kan jag ha ett gott samvete, men det innebär inte att jag inte har upprört någon med något jag har sagt (eller inte sagt) utan att tänka. Jag har ingen aning om vad folk tänker om mig, hur jag egentligen påverkar andra, om felen jag oavsiktligt begår. Jesus sa: “Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." Joh 8:7.

Jag kan inte ogilla eller döma folk som inte ber om ursäkt, när jag vet att jag säkerligen också har saker att be om förlåtelse för. Jesus förmanar oss till att döma oss själva, att undersöka våra motiv och vad som ligger gömt i vårt hjärta. När jag gör detta, kan jag se hur jag själv behöver Guds förlåtelse, och även andras förlåtelse. Jag är inte så oklanderlig som jag kanske önskar.

Och nej, det är inte enkelt att förlåta. Men ju mer jag lyssnar på Gud och läser vad han säger, desto mer förstår jag hur jag ska reagera på ett gudfruktigt sätt. Det blir lättare. Gradvis försvinner mitt "mänskliga" perspektiv på vad som är rätt och fel, och jag kommer in i Guds tankesätt, som är ett liv fullt av värme och kraft. Jag behöver inte förvalta "rättfärdighet"; det kan jag överlåta till Gud.
Och när jag överlåter det till Gud, uppnår jag fullkomlig vila.