'Det föll inte eftersom det var grundat på klippan'

"Det föll inte eftersom det var grundat på klippan"

Skriven av: Vilhelm Nordström | Plats: Finland | Publicerad: den 23 december 2010

Januari 2002 hände något som chockerade hela den lilla församlingen i Kyrkslätt, Finland. Fembarnspappan Martti Gerlander skadades i en allvarlig bilolycka på väg till sitt arbete.

Marttis olycka

I dåligt vinterväder kör Martti iväg till gymnasiet, där han jobbar som lärare. På huvudleden blir mötet med en lastbil brutalt och i loppet av några hundradels sekunder, krossas hans bil mellan lastbilen och en bergvägg. Det tar flera timmar att få loss honom och Martti körs till sjukhuset med livshotande skador.

Läkarna kan inte lova något. Nöden är stor hos alla de som ser Martti som en kär vän. Församlingen känner honom som energisk och aktiv, en välvillig man som alltid hjälper till där det finns behov. Hundratals människor ber om att ett under ska ske.

Två månader senare vaknar Martti upp ur koman. Det är inget tvivel om att detta är ett svar på de otaliga bönerna för honom. Ändå har Martti en lång rehabiliteringsprocess framför sig och det är tydligt att han aldrig återigen kan bli den samma energiska person som han en gång i tiden var känd för att vara.

– Vår inre människa förnyas dag för dag

Det är lördag morgon i Kyrkslätt och jag åker för att möta Martti och Anne hemma hos dem. Anne önskar mig hjärtligt välkommen samtidigt som hon berättar att Martti är ute och hugger ved. Strax kommer Martti in och han sträcker leende fram handen och hälsar på mig. Vi sätter oss i soffan och får varsin varma kopp med te.

När jag pratar med Martti, märker jag resultatet av hjärnskadan som han fick. Även om han kan prata helt normalt, har han ibland svårigheter med att utrycka det som ligger honom på hjärtat. Efter olyckan har han inte kunnat jobba och hjärnskadan begränsar även hans koordination, så att många av de fysiska funktionerna har blivit svåra för honom. Han är beroende av andras hjälp. Det som mänskligt sätt var starkt och beundransvärt, har på sätt och vis blivit avklätt.

– Hans ande är tacksamhet och då kan inte bitterhet, gnäll och klagan komma till.

Jag kommer att tänka på en vers: Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. 2. Kor. 4:16. Även Martti känner igen sig i denna vers.

– Självklart har jag lust att fortfarande jobba och hjälpa andra människor. Men det viktigaste för mig är att församlingen trivs och har det bra. Jag glädjer mig över att ungdomarna utvecklas och kan arbeta. Nu kan jag vara med och välsigna dem och be för dem, säger Martti.

– Enkel och barnslig tro

Trots sina begränsningar är Martti alltid med och hjälper till där han kan. Han hugger ved eller damsuger; försöker alltid hitta ett sätt att vara till nytta på. Han är aldrig bitter och klagar inte över sitt öde. Han är istället tacksam. Jag lägger märke till en ljus och positiv ande hos honom, något som även hans fru Anne bekräftar.

– Allt som vi har här, synlig eller osynlig, har vi fått av Gud.

- Det har blivit naturligt för Martti att tjäna där han kan vara till hjälp. Så har det varit både före och efter olyckan. Hans ande är tacksamhet och då kan inte bitterhet, gnäll och klagan komma till. Det hade inte varit möjligt utan grunden av tro som byggdes upp i hans hjärta före olyckan.

Som unga och nygifta, valde Martti och Anne helhjärtat att följa Jesus. Efter det valet har grunden i deras liv varit en enkel och barnslig tro. Vardagen har aldrig varit enkel, men det som varit viktigast är att de känt att Gud är med i alla val.

Gud är trogen – allt samverkar till vårt bästa!

För Anne och Martti är inte kristendom bara festliga tal under högtider, utan gärningar som tron och kärleken verkar fram i vardagen. När Anne berättar om deras liv, citerar hon en vers från Bibeln:

För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta säger Herren Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått. Mal. 3:10.

– Gud vill gärna välsigna oss, men vi måste först uppoffra allt – turordningen är alltid den samma, säger Anne.

– Gud vill gärna välsigna oss, men vi måste först uppoffra allt – turordningen är alltid den samma.

– Allt som vi har här, synlig eller osynligt, har vi fått av Gud, bekräftar Martti, - Vi har övergivit våra egna planer och vår egen vilja och ofta måste vi göra val utan att veta vad som kommer härnäst.

Har ni aldrig tvivlat på det val ni gjorde, inte ens i denna svåra situation?

– Nej, svarar Martti. Har man gett sitt liv till Gud, kan man vara säker på att Gud är trogen och att alt samverkar till vårt bästa.

Huset som är grundat på klippan

 

Anne och Martti har aldrig frågat "Varför?" De har hellre frågat: "Hur ska vi fortsätta?"

–  Man har ofta kommit till sina gränser i olika prövningar och trångmål, men Gud är trogen, han låter oss inte prövas utöver vår förmåga. Själv kan man känna att gränsen är nära eller att den till och med är nådd, men Gud har genom sin nåd lett oss vidare.

Det är enkelt att känna att det Martti och Anne säger är sant. De har inte behov av att visa en annan fasad eller försköna saker och ting. Deras liv är byggt på Guds ord och kan inte rubbas av livets stormar.

Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Matt. 7:24-25