Ett attraktivt liv

Ett attraktivt liv

Skriven av: Matthew Ibrahim | Plats: Melbourne, Australien | Publicerad: den 8 februari 2012

Menno var en spontan person som älskade naturen och var starkt medveten om sin omgivning. Som barn var han ingen anhängare av sina föräldrars kristendom, men han bar alltid med sig kärleken och respekten för Gud som han hade fått med sig hemifrån.

 

Han var duktig på att uttrycka sig och spenderade många timmar på att uttrycka sina känslor genom dikt, musik och konst.

Då han var ung man flyttade han och hans fru Wilma från Nederländerna till Australien. Hennes talang inom socialt arbete och hans pedagogiska egenskaper och kärlek till människorna förde dem in i ett arbete med invandrarbarn.

Efter ett tag blev Menno erbjuden ett lärarjobb i Nordterritoriet. Han tackade ja och tillsammans med Wilma flyttade de till ett litet ösamhälle på Australiens nordkust där de började jobba med barn av urbefolkningen. Det fanns en metodistmission på ön och då Menno ville göra nytta för sig började han hålla bibelundervisning för några pojkar, men han märkte snabbt hur svårt det var att förmedla något andligt till andra när man själv känner att man inte hade något att ge.

En längtan efter något mer

Här, på denna isolerade plats i tropiska Arnhem Land, fick Menno van der Staal en djup och personlig nöd över sitt eget liv. Han ville svara på sin kallelse av Gud och började intensivt söka i Bibeln. Han och Wilma bad i sin nöd efter att fyllas av den helige Ande och de fick den. Från det ögonblicket öppnades skrifterna och blev levande för dem båda två.

Hur kunde de faktiskt leva det liv som Jesus förde med sig?

Familjen Van der Staal gladde sig över sin nyfunna levande tro, men många frågor förblev obesvarade. Hur kunde de gå djupare in i Guds ord? Hur kunde de faktiskt leva det liv som Jesus förde med sig? De behövde inte vänta länge på svaret. Då Menno fick kontakt med en präst i den reformerade kyrkan som också hade emigrerat till Australien mottog han även litteratur från Brunstad Christian Church. För första gången fick han höra om möjligheten att leva ett segrande liv.

Mennos pappa dog och de bestämde sig för att flytta närmare hans mamma. Ungefär samtidigt hade en liten grupp människor börjat samla sig som församlingen i Melbourne. Menno och Wilma åkte dit och hittade det de hade letat efter: sitt andliga hem.

Lydnad leder till förvandling

Från och med då fick Menno nya vingar och det var som om hans längtan efter att leva ett välbehagligt liv inför Gud tog över inom alla områden i hans liv. Han fick uppenbarelser över sin egen natur och kunde erkänna det onda som fanns i honom (Rom. 7:21). Han önskade så starkt att ha tålamod, kunna ge några goda ord till andra och hjälpa de som behövde det. Att komma in i en djup och fullkomligt vila från det att döma andra eller söka sitt eget på något sätt. Han kände sig begränsad av sin egen kritiska natur, men nu kunde han använda sig av den helige Andens kraft som han hade fått genom bön i sin nöd. Genom tro och lydnad mot Guds ord och Andens uppmaningar förvandlades han gradvis från sitt gamla liv till att likna Jesus Kristus.

Kan jag nå ett sådant liv, ...så att det sägs om mig, «Gud är med oss»?

En av Mennos favoritverser var 7:14. Där står profetian om Jesus som han gav namnet Immanuel – Gud är med oss. «Kan jag nå ett sådant liv», kunde Menno fråga församlingen, «så att de andra runt mig kan säga det samma? Att jag är så full av Guds dygder att det sägs om mig, «Gud är med oss»?

Även om Menno var en äldre bror i församlingen i Melbourne och i Australien, blev han aldrig uppblåst och ville aldrig ha någon ställning. Han förstod att Gud väger människor efter andligt innehåll och inte efter yttre tjänst. Han förde ungdomen framåt och gladde sig över deras personliga växt och utveckling när de tjänade i församlingen. Unga människor med en segerrik ande var hjältar för honom.

Kärlek till människorna

Mennos personliga kamp mot synden i det liv han levde i förvandling gav honom stor respekt för att liknande arbete också skedde i andra. Han berättade ofta hur lycklig han var över att se att det gick bra med människor som hade en stor plats i hans hjärta. Och han var full av medlidande för dem som hade det svårt.

Han var full av medlidande för dem som hade det svårt.

En gång då de hade besök av en äldre bror från Brunstad Christian Church, satt Menno helt enkelt och såg på hur de intressanta historierna och den inspirerande insikten i Gud fängslade flera av hans vänner. Efteråt fortsatte denna broder att tala enskilt med en, uppmuntrade och styrkte en annan samt gav vägledning och råd i olika livssituationer. Efter en stund suckade Menno och sa, «Det är ett avundsvärt liv!» Han gav uttryck för sin längtan efter en större personlig växt, så att han också kunde förmedla det de behövde för att leva ett välbehagligt liv inför Gud till sina vänner. Han såg sina svagheter och kände att han hade uppnått så lite av det livet Jesus levde på jorden.

Då Menno gick bort, i en ålder av 74 år, hade han uppnådde mycket. Det var glasklart för alla runt honom och för alla som kände honom att han hade förvandlats efter att ha följt efter sin herre och mästare i många år. Mennos ödmjukhet gjorde att Guds Ande fick forma honom efter Jesus avbild, den frälsare som han så trofast följde och lydde.