Ett barn av Gud: Evert-Jan Slabbert

Ett barn av Gud: Evert-Jan Slabbert

Skriven av: Tielman & Gertrude Slabbert | Plats: Vanderbijlpark, Sør-Afrika | Publicerad: den 27 maj 2011

Evert-Jan Slabbert («Jammi») föddes den 27 juli 1993. Han uppkallades efter två gudfruktiga män: morfar Evert Hulsman och en kär bror och vän Jan van Pareen. De var på sätt och vis lika varandra. med tanke på sitt sinne för humor och svagheten för att reta andra lite grann.

Han var en helt vanlig pojke som deltog i diskussioner om alla möjliga samtalsämnen, älskade cricket, landhockey, fotboll och dataspel. Han tyckte väldigt mycket om vännerna i församlingen, både unga och gamla. Han älskade att umgås och prata med dem.

Jammi var nästan 15 år då han fick veta att han hade fått cancer (leukemi). Inom loppet av en dag blev han så begränsad att han inte klarade av att göra de saker som han tyckte så mycket om. På grund av sjukdomen isolerades han ofta och kunde inte vara tillsammans med dem som han tyckte så mycket om och under långa perioder var de roliga aktiviteterna tillsammans med kompisarna omöjliga för honom. De sista tre månaderna av sjukdomen blev ansiktsmusklerna förlamade så att han inte kunde visa någon form av ansiktsuttryck. Han kunde inte le eller skratta. Inte ens med ögonen.

Höll fast på Guds ord

Men mitt i alla dessa begränsningar som han levde med verkade han inte lida av begränsningar överhuvudtaget. Redan från början blev han bevarad från ångest och förtvivlan på grund av sin barnsliga tro och sitt milda hjärta. Då han fick veta att han hade cancer kom han ihåg «att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.» (Rom 8:28). Han höll fast i den här versen och det blev hans liv.

Redan från början blev han bevarad från ångest och förtvivlan på grund av sin barnsliga tro och sitt milda hjärta.

Mitt i stora prövningar och flera vandringar genom «dödskuggans dal» upplevde han bara Guds godhet och nåd.

Jammi blev frestad till olika saker precis som alla andra i hans ålder, men det var lätt att prata med honom och ge honom förmaningar. Han lyssnade och böjde sig därefter tyst och stilla under Guds ord.

Barnslig enkelhet

Först kändes framtiden med strålbehandling som en ändlös väg och som att klättra upp på ett högt berg. Men Jesu ord om att aldrig bekymra sig inför morgondagen och bara tänka på dagen idag, fick de nästan tre åren av sjukdom att verka korta och ljusa. Innanför sina gränser hittade Jammi Gud och hans vilja och hittade även många saker att vara tacksam för. Han «levde» inom dessa gränser och var tacksam för en bra säng, en dush, god mat, snälla sjuksköterskor osv. Han ville att vi skulle be om att han skulle få större tålamod. Det var något som Jesus lärde honom. Resultatet blev att han, till och med under de ensamma timmarna av isolering, var nöjd och glad och hittade många goda och intressanta saker att göra.

På en måte var Jammi veldig barnlig – men hans barnlige enkelhet og overgivelse til Jesus gjorde at han oppførte seg veldig voksent, og han fikk seier under omstendigheter som mange voksne ville ha unngått for enhver pris. Med dette bekreftet han Jesu ord i Matteus 18:3, at «uten at dere omvender dere og blir som barn, kommer dere slett ikke inn i himlenes rike».

I Jesu händer

Redan här på jorden fick Jammi smaka lite av himmelriket. Genom att helt ge sig till Jesus, fick han nåd till att övervinna sin rädsla så att han orädd kunde acceptera allt som han mötte på vägen. Han överlät sig helt till den medicinska behandlingen som låg framför honom full av injektioner i armar och rygg, cellgift, strålbehandlingar, ryggmärgstransplantationer mm. Han bevisade med sitt liv att Jesus leder till en fullständig seger i alla livets förhållanden, om man överlåter sig helt till honom. Även 15-17 år gamla ungdomar! I många situationer där vuxna män hade darrat av rädsla (t ex vid blodprov, lumbalpunktioner eller benmärgsprov) överlämnade han sig helt utan att tveka. Inte för att han var ovanligt modig utan för att han litade på Jesus.

Han bevisade med sitt liv att Jesus leder till en fullständig seger, om man överlåter sig helt till honom.

Det som står skivet om Jesus blev därför uppenbart i hans liv: «Liksom ett får som förs bort till att slaktas, och liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, öppnade han inte sin mun.» (Apg 8:32). Det var helt ofattbart hur han kunde gå igenom allt det här utan att klaga! Läkaren som behandlade honom sa att hon kunde se på hans liv att han var ett barn av Gud. Hon lade dessutom till: och det är inte många man kan se det på.

Godhet och nåd

Vi tackar Jesus för det han gjorde i Jammis liv. Både vi och Jammi upplevde bokstavligen Psaltaren 23 – oss fattades intet. Han [Herren] lät oss ligga på gröna ängar och förde oss till vatten för att finna ro. Han vederkvickade våra själar och ledde oss på rätta vägar för hans namns skull. Om vi vandrade i dödsskuggans dal, fruktade vi inget ont ty han var med oss. Hans käpp och stav tröstade oss. Han dukade bordet för oss i våra ovänners åsyn och smörjde våra huvuden med olja. Vår bägare (av tacksamhet) flödar över.

I sanning; Idel godhet och nåd följde efter oss och vi skall bo i Herrens hus evinnerligen.

Om vi vandrade i dödsskuggans dal, fruktade vi inget ont ty han var med oss.

Jammi gick hem till Jesus den 10 maj 2011 efter 3 års sjukdom. Han blev nästan 18 år gammal.

Under denna tid har vi upplevt många som brydde sig om Jammi, var goda mot honom och gjorde gott för honom på alla möjliga sätt. Många bad för honom och uppmuntrade honom i tron. Det har gjort detta fantastiska, välsignade och lyckliga liv – Guds rike – till en verklighet, trots alla yttre hinder och begränsningar.