Kärlek utan egoism

Kärlek utan egoism

Skriven av: Laura Kloosterman | Publicerad: den 2 april 2015

Linda och Vern kunde inte få barn och kände att det var något som fattades i deras liv. De vände sig till Gud med sin önskan och fick svar på sin bön på ett helt oväntat sätt.Landskapet er vakkert.

Landskapet är vackert. Jag svänger in på en lång, slingrande väg som leder upp till ett stort och fint hus.

Jag knackar på dörren och möts av Linda, en medelålders kvinna med vänligt ansikte. Hon har precis kommit hem från en stressig dag på jobbet, men trots att hon är trött bjuder hon in mig i huset. Jag verkar ha tur för även hennes man, Vern, är hemma. Det har varit en lång dag, men båda försäkrar mig om att jag gärna får stanna en stund.

Jag slår mig ner på en stol i kontoret och väntar på att de ska komma in. Jag funderar lite på varför de behöver ett så stor hus när de bara är två? Medan jag väntar ser jag mig omkring och upptäcker bilder överallt. Inte i form av målerier, utan foton av människor, särskilt ungdomar. Varför ungdomar? Det dröjer inte länge innan jag förstår.

“När vi var unga investerade vi all vår energi och våra tankar på våra karriärer, men när vi närmade oss trettio började verkligheten komma ikapp oss. Vi kunde inte få barn och vi kände att något fattades”

Vern och Linda upptäckte Brunstad Christian Church år 1993. Linda minns: “När vi var unga investerade vi all vår energi och våra tankar på våra karriärer, men när vi närmade oss trettio började verkligheten komma ikapp oss. Vi kunde inte få barn och vi kände att något fattades” Vern och Linda vände sig till Gud för hjälp och det dröjde inte länge innan de hittade församlingen. De fick svar på sina böner, men på ett sätt som de inte helt hade förväntat sig.

Ett arbete med ungdomarna

Vern forsätter: “Även om vi tekniskt sett hade passerat ungdomsåldern, var Gud barmhärtig mot oss. Han gav oss en “ungdomstid” i församlingen, vilket var grundläggande för vår utveckling.” Tomheten som de tidigare hade känt fylldes nu, inte bara med rika upplevelser, utan även med grundläggande hjälp och möjlighet till att bli helt fria från självupptagenhet och egoism genom att gå in i ett liv med Gud som vägledare.

På den tiden bodde de i Syracuse. New York. Vern berättar vidare att de kände att de inte hade särskilt mycket att ge, men att de såg ett behov bland barnen och ungdomarna. De såg att dessa ömtåliga, unga hjärtan var starkt mottagliga för negativ påverkan på skola och jobb. Många av de unga hade gjort dåliga val och det bedrövade paret. Vern visste att ungdomarna behövde något att sysselsätta sig med. ”Vi ropade till Gud i vår nöd. Vi behövde mer vishet och tålamod.”

Att så fröet, Guds ord

”Vi ropade till Gud i vår nöd. Vi behövde mer vishet och tålamod.”

Vern och Linda arbetade hårt för att arrangera aktiviteter, utflykter och resor. ”Vi delade många roliga stunder med dem. Ungdomarna var så fulla av liv”, utbryter Vern med värme och entusiasm i rösten.

Paret var inte bara upptaget med att rädda ungdomarna från negativa erfarenheter. Det var också viktigt för dem att ge dessa unga människor något från Gud. De tänkte på hur deras egna liv befann sig i en process där de förvandlades genom Guds ord och genom att följa Jesu exempel då han levde på jorden som en människa precis som vi.

”De behöver en andlig grund att stå på, genom Guds ord, mitt i allt det andra som händer i livet”, understryker Vern. I sina möten med ungdomen hade de gyllene möjligheter att så frön av Guds ord, som kan skapa en förståelse av Guds vilja och hjälpa i vardagens utmaningar.

Lever för att välsigna

”Ju mer vi älskar dessa unga, desto mer blir vi älskade! Vad vi än möter är för vårt eget bästa. Vi saknar inget.”

Dörrklockan ringer och in kommer några ungdomar. De känner sig som hemma i rummet bredvid. Några börjar spela biljard, medan en annan sätter sig vid pianot. Då inser jag att husets storlek inte beror på att Linda och Vern ska ha det för sig själva, utan för att rymma alla gäster som ständigt tittar inom. Det märks tydligt att detta par lever för att välsigna ungdomarna.

Jag inser att intervjun snart är över. De måste ta hand om sina gäster. Medan vi avslutar ser Linda på Vern och säger ”Ju mer vi älskar dessa unga, desto mer blir vi älskade! Vad vi än möter är för vårt eget bästa. Vi saknar inget.”

Hon ler, vänder sig om och lägger till: ”Gud är god!”