Ordet som ingen vill höra

Ordet som ingen vill höra

Skriven av: Anne Mette & Trond Eivind Johnsen | Plats: Drammen | Publicerad: den 6 oktober 2015

Vi träffar Synøve Østgård över en kopp kaffe och lite glass. Samtalet handlar om en händelse som för ett par år sedan gjorde ett starkt intryck på oss. Då läkarna använde ordet som ingen vill höra.

November 2008 var en speciell månad för Synøve. Hon var trött och sliten med händerna fulla och skulle snart börja pynta inför julen.

Hon kommer hem från jobbet vid sextiden, men istället för att börja julpynta, som hon hade planerat, väljer hon att ringa en god vän. Känslan av att vara instängd i ett hörn är överväldigande. Nu måste det hända något. Hon måste prata med någon.

"Jag är så sliten" säger hon. Sedan klarar hon inte av att säga mer. Orden hon pressar fram blir bara långa, oförståeliga stön. "Nu dör jag!" hinner hon tänka, sedan blir allt svart

Strax därefter får hennes son ett telefonsamtal. "Du måste gå in till mamma på hennes rum. Jag tror det har hänt henne något". Barnen hittar henne medvetslös på golvet. Synøve hamnar på sjukhus där de tror att hon drabbats av ett epileptiskt anfall. Några timmar senare får hon ett till. Läkarna meddelar hennes man om att de har hittat något i hennes huvud som de vill undersöka vidare. Det är ännu ingen som riktigt anar vad som egentligen har hänt.

Ordet som ingen vill höra

Tumör i hjärnan. Cancer. Beskedet kommer helt oväntat. Läkarna har hittat en tumör i hjärnan och därmed orsaken till de onaturliga anfallen. Det är en chockerande nyhet för Synøve, hennes man och deras barn. Läkarna använder ordet "cancer".

- Det har varit en hård kamp att inte låta det påverka mig "jag har cancer, jag har haft cancer och jag kanske ska dö av cancer".

Bara några veckor innan detta hände, fick Synøve en bibelvers: "ty jag vet att detta kommer att leda till min frälsning" (Filipperbrevet 1,19). Genom sin sjukdomsperiod fick Synøve stor tröst av denna vers. Hon var övertygad från första början om att detta skulle tjäna till något, både för sitt eget liv och kanske även för någon annans.

Dödsångest

Tänk om jag dör när jag är 80 år och så har jag förstört varenda dag genom att vara bekymrad. Eller tänk om jag dör om ett år och så har jag använt det året åt att vara bekymrad.

Den naturligaste tanken för Synøve var att hon borde bekymra sig. Som person har hon alltid varit bekymrad. Bekymrad när barnen ska ut och köra på halt väglag. Bekymrad om hon inte vet var barnen är. Självklart var hon väl tvungen att även bekymra sig för att dö?

– Det var en kväll på sjukhuset jag kände att dödsångesten verkligen skölde över mig. Jag kände att jag blev rädd. "Käre Gud, nu måste du ta över min kropp, min familj, allt. Jag överger mig helt till dig, så får du styra precis så som du har tänkt det." Då somnade jag och jag sov gott. Sedan dess har jag haft det så, även om det har beprövats, det att jag sa "Käre Gud, nu tar du över". Jag har varit tvungen att kämpa för att hålla mig där och det är en tro som jag ständigt har varit tvungen att gripa tag i. Även om jag inte kom till den vilan på en gång, påmindes jag ständigt om vad jag hade sagt till Gud den gången.

– Tänk om jag dör när jag är 80 år och så har jag förstört varenda dag genom att vara bekymrad. Eller tänk om jag dör om ett år och så har jag använt det året åt att vara bekymrad.

Tumören måste bort

Även om det är osäkert om tumören som Synøve har, är ond- eller godartad, så utgör den en fara eftersom den är så stor. Blir den större kommer den att orsaka fler anfall och skador på hjärnan. Läkarna beslutar sig därför att avlägsna tumören genom operation.
– Det är ju helt klart att jag har blivit buren av böner både före och efter operationen. Det måste ha varit mycket svårare för dem runt mig. Jag känner inte att jag gick runt och var väldigt rädd eller kände mig tyngd precis. Jag var inte det. Allt det är till Guds ära! Egentligen är jag inte sån!

Innan operationen får Synøve besked om att hon riskerar att bli lam på höger sida. En hjärnoperation är inte helt okomplicerad och läkarna vill att hon ska veta om riskerna. De vet heller inte vad de kommer att hitta när de tagit bort tumören. Har den spridit sig? Är den ond- eller godartad? Trots detta upplever hon en extra fridfull tid strax innan operationen. Hon sover gott på natten och känner att hon är i trygga händer när hon förs in i operationssalen. När Synøve vaknar upp ur narkosen är läkarna spända, men till allas stora glädje ser det ut som om allt fungerar normalt.

Efter operationen, måste hon genomgå 33 omgångar av strålbehandling på Radiumhospitalet i Oslo. Detta är en påfrestande behandling som tär på krafterna och hon mister även delvis håret på huvudet.
 

Han har långa linjer med det han gör

Det är en sak att säga att jag ska tro på honom, men en annan att leva i tro. Det är egentligen två helt olika saker.

Synøve kände från första början att Guds höll sin hand över henne och hon berättar om en Gud som inte har för avsikt att vara ond, utan har långa linjer med det han gör. Därför valde hon att under hela perioden vila i tanken att Guds vilja skulle ske, även om hon själv inte var likgiltig till om hon överlevde eller inte.

– Vem vill dö, då? Vem vill det? När du har man och familj så vill du ju inget hellre än att leva för dem, ändå var det lite svårt att veta: ska jag ihärdigt tro på att jag blir frisk och överlever, eller ska jag få vila i att «det som händer, händer». Självklart vill jag kämpa för att överleva, men låt oss säga att det inte var meningen? Jag frågade en god vän om vad som var poängen, varför ska man be om Gud redan bestämt att jag inte ska leva. Han svarade att det står «när man ber så kan man förändra Guds tankar». Att bli likgiltig och tänka «det som händer, händer», det är inte rätt anda. Men jag kände att den största kampen för mig var att komma till vila i att Gud hade kontroll och visste vad han gjorde.

– Jag har inte vågat vara 100 % säker på att jag skulle överleva. Men efteråt har jag gjort allt jag kan för att återfå mina krafter: gå promenader och låta bli att bekymra mig eller deppa över vad som eventuellt kan ske.

Att leva i tro

– Jag har bestämt mig för att fortsätta att tro på honom. Det är en sak att säga att jag ska tro på honom, men en annan att leva i tro, Det är egentligen två helt olika saker. Många kan säga att de tror, men när det kommer till kritan, när de undrar över vad som finns runt nästa hörn, då gäller det att leva genom tro.

–Tänk vad många som går igenom sjukdom och cancer utan Gud, utan något hopp. Man kan beundra dem för att de klarar det. Jag däremot, jag har så mycket – många vänner, människor som ber för mig, evangeliet. Jag kan få del av skatter som ingen kan ta ifrån mig, skatter jag har för evigheten. Ingen kan ta det ifrån mig, även om allt runt mig raseras.

Har detta verkligen varit så tufft för mig? Det har fört till något bättre. Gud har visat en enorm omsorg.

Idag är Synøve tillbaka på jobbet och hon är aktiv i familje- och församlingslivet. Det är inte mycket med henne som påminner om det dystra ordet "cancer", även om hon aldrig kommer att glömma det Gud gjorde för henne under den speciella tid som hon gått igenom.