Amy och 'svärmorsproblemet'

Amy och "svärmorsproblemet"

Skriven av: Janne Epland | Publicerad: den 4 augusti 2015

“Kom du ihåg att salta potatisarna?” frågar svärmor högljutt när hon kommer in i köket och kikar frimodigt in i grytan. Detta är inte första gången heller. Amy nickar med ett stramt leende på munnen, medan irritationen kokar inombords. Varför kan hon inte bara lämna henne ifred?

Amy har egentligen ett gott förhållande till svärmor. Hon äter middag hos dem varje vecka som en riktigt trevlig tradition. Men den senaste tiden verkar hon ha utvecklat en helt speciell förmåga att irritera tycker Amy. Hon verkar inte kunna hålla sig borta från köket medan Amy lagar middag.

Amy blir mer och mer irriterad. Kan hon inte bara sluta?

Detta är faktiskt fjärde söndagen på rad som svärmor tittar i Amys grytor för att ”kontrollera att potatisen är saltad”. Amy blir mer och mer irriterad. Kan hon inte bara vänta utanför köket och vara glad över vad hon får?

Den överraskande lösningen

Det är åter söndag och tankarna surrar runt i Amys huvud. Vad gör jag om hon nämner potatisarna igen? Något inom henne sjuder av bara tanken. Det hade varit så mycket lättare om svärmor var lite annorlunda och inte blandade sig i allt möjligt. Plötsligt får Amy en helt ny tanke. Tänk om det finns något som hon kan göra annorlunda?

Amy vill så gärna bli godare och ha mer tålamod. Kanske detta är en möjlighet till just det? Ju mer hon tänker på det, desto starkare känner hon att det är det rätta och plötsligt har hela situationen vänts upp och ner.

“Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” Joh 8:32

Äntligen finns det något som hon kan göra åt saken! Det är ju hennes egen natur som frestar henne till att bli irriterad. Hon ber till Gud om att inte ge efter för negativa tankar nästa gång svärmor kommer in i köket. Hon ber honom om att fylla henne med tålamod och goda ord istället och att de kommer från ett hjärta som menar det.

Middagen är klar och det är dags att äta. Svärmor har inte kommit in i köket överhuvudtaget idag och nämner konstigt nog varken salt eller potatis under hela måltiden. Efteråt tackar hon för maten och drar hem. Amy undrar över det först men kommer fram till att hon vann slaget iallafall. Det räckte med att hon var redo.

Det är jag som blir irriterad

Detta är en historia som jag hörde för många år sedan, men som jag minns som om det var igår. Den lärde mig något väldigt viktigt. Det är jag som ska förändra mig. Det är jag som blir irriterad. Det är jag som har synd, men så kommer det allra bästa! Jag kan förändra mig!

Amy förstod till slut att irritationen kom från henne själv och inte på grund av svärmor. När hon insåg det så dömde hon sig själv och höll med sanningen. Nu fick hon för första gången möjlighet att bli fri från det. Det samma gäller mig.

Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” Joh 8:32.

Jag gör något med det

Först när jag inser att synden ligger i mig själv (oavsett hur obehagligt det än känns), så kan jag göra något med det. Det är egentligen en stor lättnad. Jag behöver inte gå runt och vänta och hoppas på att andra ska förändra sig. Något som kanske aldrig ens sker. Jag kan ta itu med mig själv istället!

Han visar mig synden för att den ska förintas

Det är viktigt att inte tappa modet när jag får se mig egen synd. Hopplöshet kommer inte från Gud (2 Tim 1:7). Jag kan istället be Gud om hjälp och handlingskraft och sätta igång med att arbeta på mig själv och min egen frälsning. Han visar mig synden för att den ska förintas. Försvinna. Göra plats för något nytt.

Vad blir resultatet? Jo, efter ett tag märker jag att frestelsen att göra det som förut var helt naturligt för mig, blir mindre. Med Guds hjälp börjar jag att få övertaget på irritationen! Något helt annat blir naturligt. Att reagera med godhet och tålamod där jag förut blev direkt sur. Och det kommer från ett sant och äkta hjärta.

“och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet.” Ef 4:24.