De gudlösa stolta

De gudlösa stolta

Skriven av: Inge Almås | Publicerad: den 11 mars 2013

"Ge mig de gudlösa stolta, som ej längtar efter mystik, men dristigt vill skapa en himmel här på sitt eget vis."

Så skrev den norska diktaren Rudolf Nilsen i början av det förra århundradet. Dikten var den gången ett glödande inlägg för kommunismen, men kan även idag på många sätt beskriva den utvecklingen och tidsanden som vi nu generellt ser i samhället. Kristna grundvärden måste ge vika för humanismens frammarsch. Gudsfruktan och ödmjukhet mot Skaparen måste ge vika för gudlöshet och stolthet över människans egna prestationer och förmågor.

Förnuftig tankegång

Humanismen är i sig själv ett lockande koncept. Det hävdar att ha en rationell verklighetsuppfattning som uteslutande baserar sig på förnuft och vetenskap. Det har få etiska regler och överlåter livsvalen till människans medkänsla, erfarenhet och förnuft. Många humanister påstår att den enda etiska regeln som behövs är denna: "Behandla andra som du själv vill bli behandlad." Detta kallas ofta den gyllene regeln. Humanismen avvisar då alla gudar och auktoriteter utanför människan själv och sätter sin lit till att förmågan att tänka och resonera rationellt ska ge all nödvändig vägledning genom livet.

Och vad är egentligen alternativet? Den kristendom som de flesta kommer i kontakt med tar inte längre ståndpunkt

På ett sätt är det inte konstigt att denna livsfilosofi vinner terräng. Den appellererar till människans förnuft och den tar en tydlig ståndpunkt. Och vad är egentligen alternativet? Den kristendom som de flesta kommer i kontakt med tar inte längre ståndpunkt. De etiska principerna och gränserna som har legat i den kristna livsåskådningen genom många hundra år har i stort sett brutits ner och övergivits. Man sitter i stort sätt kvar med syndernas förlåtelse som livsförsäkring för det okända man går i möte efter döden. Det är svårt för en människa, som vill något mer än att bara driva med strömmen, att bli engagerad av något sådant.

Naiv och lite rationell?

Så hur är det med det humanistiska alternativet? Klarar människan att skapa en himmel här på sitt eget vis, som diktaren skrev? Om människan endast hade bestått av en kropp och en hjärna som kan fatta rationella beslut, så hade nog en sådan livsfilosofi hållit. Varje individ hade då kunnat komma fram till sitt eget etiska levnadssätt samtidigt som man hade sett till att ta hänsyn och visa omtanke för andra. Humanisterna beskriver gärna tron på Gud, en auktoritet utanför människan, som naiv och lite rationell. Men hur rationellt är det egentligen att tro på människans inneboende godhet och medkänsla, och dess förmåga att behandla andra som man själv vill bli behandlad? Är förmågan att värdesätta andras behov lika högt som ens egna en framträdande egenskap hos människan?

Är förmågan att värdesätta andras behov lika högt som ens egna en framträdande egenskap hos människan?

Alla som har en gnutta självinsikt och som är ärliga mot sig själva har nog svaret på dessa frågor. Det stämmer nog att människorna emellanåt brister ut i omsorg, empati och sammanhållning, men hur mycket finns kvar av det osjälviska engagemanget för andra när stämningen har lagt sig och vardagen kommer?

Helvete, och himmel

Sanningen, som alla förr eller senare måste erkänna, är att människan är egoistisk och egocentrisk på grund av syndafallet. Det kommer aldrig att skapas ett samhälle där den gyllene regeln råder om människan lämnas ensam. Tvärtom kommer det att skapas ett samhälle där alla söker sitt eget bästa. Det blir ett kallt och hårt samhälle. Det att leva i en sådan himmel, som de gudlösa stolta har skapat på sitt eget vis, är egentligen en definition av helvetet.

Det finns fortfarande kristendom som inte är kraftlös

Finns det något alternativ då? Lyckligtvis är svaret på frågan ett rungande ja! Det finns fortfarande människor som tror att Gud inte bara skapade världen, utan även kan omskapa oss människor genom vårt dagliga liv, så att vi visar medkänsla, godhet och blir i stånd till att åsidosätta våra egna behov till fördel för andra människor. Det sker inte genom stolthet och fokus på människans förmågor, utan snarare genom att ödmjukt underkasta sig sin Skapares vilja, och låta honom styra livet. Bland sådana människor finner man verkligen himlen på jorden.

De som på detta sätt kommer bort från egoism och in i osjälviskhet och omsorg, blir värdefulla människor. Inte bara för kristendomen, utan för hela samhället. De blir goda medborgare som bryr sig om sin omgivning. Det är sådana människor vi behöver fler av i världen – gudlösa stolta har vi tillräckligt många av!