Uppmuntran i en hektisk vardag

Uppmuntran i en hektisk vardag

Skriven av: Olav Kronstad | Plats: Drammen, Norge | Publicerad: den 25 september 2012

Vissa människor har en utstrålning som kan ge andra hopp och mod mitt i en ofta svår vardag. Varför har de så mycket att ge?

Jag stressar fram på trottoaren. T-banstationen ligger några hundra meter bort. Klockan är fyra och jag är på väg hem. Strömmen av människor öser på mot trapporna ner under marken.

Det är tydligen inte bara jag som ska hem. En iakktagande förbipasserande hade förmodligen beskrivit mig som lätt irriterad eller i bästa fall ihopbiten och koncentrerad där jag stegar fram i hög fart. Men vad bryr jag mig om det. Jag är ju bara på väg hem.

Den gröna mannen blinkar och jag korsar gatan. Det är då det lyser upp. Leendet. I skuggan av lövträdens kraftiga kronor. Leendet i det välkända ansiktet. Vi växlar några ord och önskar varandra en god fortsättning på dagen. Jag skyndar vidare för att hinna med tåget.

Vad upplevde jag nyss?

Rullandes ut ur stationen i en av NSBs många röda lådor får jag god tid till att tänka. Tänka över det jag upplevde för en liten stund sedan. Vad är det som gör att en del alltid har ett leende på lager när någon är i behov för det? Vad är det som gör att vissa människor har så mycket att ge?

Vem ger dig något?

Vad är det som gör att vissa människor har så mycket att ge?

Jag känner människor som har haft mycket att bära. Människor som har mött sjukdom. Plötsligt och oväntat. Som har gått bort i ung ålder. Alldeles för ung ålder ur människoperspektiv. Människor som jag ser har haft många orsaker till att kunna bli bittra. Orsaker till att bli inåtvända. Till att ge upp hoppet. Vad är det då som gör att dessa människor kan ge mig något? Jag som har allt jag behöver. Som är frisk, ung och lever i ett land där jag kan få gjort i stort sett allt det jag vill. Varför har de så mycket att ge?

Därför vill de också leva ett liv som gör honom glad genom att inte längre leva för att realisera sig själva, utan för att realisera Guds vilja

Jag tror att jag vet orsaken. Jag tror att orsaken är att de har blivit Jesu efterföljare, hans lärjungar. De tror att allt som möter dem samverkar till det bästa för dem. (Rom 8:28). Inte ur dagens, veckans, månadens eller årets snäva perspektiv, utan ur evighetsperspektiv. De har lärt känna Jesus som sin själs brudgum. En som har omsorg för dem. Därför vill de också leva ett liv som gör honom glad. Hur? Genom att inte längre leva för att realisera sig själva, utan för att realisera Guds vilja på jorden liksom den sker i himlen. Är det värt att leva för? Jesus ber oss om att vara ljus för världen! Känner du sådana människor? Sådana som utstrålar något från himlen. Som är ljus för dig. Ger dig något som du har lust att få tag i?

Det gör jag och med Guds nåd har jag fått lust att leva samma liv. Mitt hopp är att det ska stråla ut från mig så att samma förbipasserande som förut såg en stressad studerande, nästa gång kan känna och märka något av samma tilldragande kraft som jag har känt. Så att jag också kan vara med och ge.