Vart leder de krokiga stigarna?

Vart leder de krokiga stigarna?

Skriven av: Heidi Watz Vedvik | Publicerad: den 30 januari 2013

Jag har bestämt mig för att leva efter Guds ord. Jag vill leva efter hans bud och vilja och därmed uppge all min egenvilja. Jag vet att det Gud vill göra med mitt liv är det allra bästa och därför vill jag göra det som står i Bibeln.

Detta beslut är jag väldigt nöjd med för jag blir lycklig av ett sådant liv. Trots detta, känns det ibland som att jag bara går i cirklar utan att egentligen komma någon vart. Jag känner oron i magen. Det är väl inte så jag ska ha det?

“Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.” (Ps 23:2)

Varför upplever inte jag den där vilan, den fullkomliga friden? Jo, jag känner ju en viss ro, för jag vet att jag har Gud. Det gör mig glad, men min sinnesstämning stämmer iallafall inte överens med beskrivningen i Bibeln. Vad är det jag är så orolig för? Så kom jag helt plötsligt på svaret. Som vanligt kan Bibeln ge mig svar. Så här står det:

“Fridens väg känner de inte, rätten följer inte i deras spår.
De går krokiga stigar, ingen som går på dem vet vad frid är.”
(Jes 59:8)

Vandrar jag på krokiga stigar?

Vad menas med krokiga stigar? Man kan ju alltid söka ordet krokvägar på internet och t ex finna synonymen bakslughet. Vidare kommer ord som knep, smygväg och undanflykter. Är det detta jag håller på med? Vandrar jag på krokiga stigar?

Ja, det är ju faktiskt undanflykter och knep jag försöker mig på när jag “gömmer” på mina synder

Ja, det är ju faktiskt undanflykter och knep jag försöker mig på när jag liksom “gömmer” på mina synder, något som jag har en beklaglig tendens att göra. Jag märker ibland att jag gärna vill täcka över saker som jag vet att jag måste skärpa mig med. Man har liksom svårt att bara ge upp det man själv vill, lägga det ifrån sig och låta Gud ta hand om det. Som människa gör jag ju allt för att hålla fast det jag vill ha, fast jag är väl medveten om att det är något som jag måste sluta med. 

Det kan handla om att jag inte vågar låta Gud styra över vissa saker i mitt liv. Det är helt enkelt lite läskigt att släppa kontrollen. Trots att jag är så otroligt trött på att ständigt krångla till det själv och har bestämt mig för att lägga allt i Guds händer, frestar det iallafall att behålla något av ansvaret. Om man tragglar med egoism till exempel kan det vara frestande att gömma undan problemet lite grann för att man egentligen vill tänka lite på sig själv och inte orkar ta itu med det just nu på minuten. 

Tar en avstickare från den rätta vägen

“Inte idag. Jag tar det senare. Jag har det lite svårt just nu, så...” Sådana tankar är just alla undanflykter och knep – att gå på krokiga stigar! Dessa stigar leder ingen vart, utan är omvägar som snarare försenar arbetet och framgången i mitt inre. Det är krokiga, komplicerade vägar fulla av återvändsgränder och tunga uppförsbackar. Det är lätt att gå vilse och om man gör det kan det vara svårt att hitta tillbaka till den väg som Gud egentligen har förberett för en. Man töjer och töjer på gränserna och kommer med undanflykter om allt för att man inte orkar höra sanningen och ta itu med saken.

Till slut har man förvillat sig så långt bort att man inte längre vet vart man ska gå för man varken ser Guds väg eller hör hans röst ”... Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte se. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen...” (Matt 13:14-15) Om jag slutligen lyckas komma tillbaka på rätt spår så har jag iallafall använt onödigt långt tid på att hitta vägen tillbaka där jag var innan jag gick vilse. Vilken bortkastad tid!

Äkta frid kommer av att vandra på den rätta vägen

Om jag håller min stig ren finns det ingen orsak till dåligt samvete.

Man blir orolig av att gå på farliga vägar. För att få en djup frid i hjärtat, måste jag veta att jag går mitt på Guds vägar och inte viker av på någon sidogata. Därför måste jag sluta upp med att täcka över de synder som jag egentligen ska ordna upp i. Jag måste göra slut på varje liten ond tanke, all lust på uppmärksamhet, all girighet.

Om jag håller min stig ren, finns det ingen orsak till dåligt samvete. Jag känner vila för jag vet att jag går på rätt väg. Så länge jag håller mig till Guds ord, utan att fuska så är nämligen denna väg ljus och klar, enkel och okomplicerad.

“Och den som tävlar blir inte krönt med segerkransen, om han inte följer reglerna.” (2 Tim 2:5)