Är det möjligt att alltid vara 'god'?

Är det möjligt att alltid vara "god"?

Skriven av: Alison Turner | Publicerad: den 7 maj 2015

Jag låg oroligt i sängen medan tankarna malde runt i huvudet. Hur mycket jag än försökte, hur mycket jag än ville det, så kunde jag liksom aldrig uppföra mig som jag hade tänkt. Varje kväll när jag tänkte på dagen som varit kände jag ånger.

Varför hade jag sagt just det jag visste skulle såra den andra och som jag hade bestämt mig för att inte säga. Varför blev jag irriterad över småsaker? Varför tänkte jag alltid bara på mig själv och verkade aldrig lägga märke till hur mina handlingar påverkade andra människor? Varför kunde jag inte vara den personen jag verkligen önskade vara, vara som en av de hyggliga, snälla och omsorgsfulla människor jag såg runt mig?

Varför hade jag sagt just det jag visste skulle såra den andra?

Vill göra det goda

Jag har alltid velat vara ”god”. Som barn verkade det lätt. Jag gjorde det jag fick besked om och prövade alltid att uppföra mig som förväntat. Men när jag blev äldre blev det svårare, jag var tvungen att börja ta egna beslut och själv pröva förstå hur man uppförde sig på ett ”rätt” sätt. Jag började inse hur självupptagen jag var, hur ofta jag fattade beslut som passade mig bäst och hur lite jag tänkte på de andra.

Jag hade läst i Bibeln om hur kärleken är

Jag hade läst i Bibeln om hur kärleken är: ”Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda (…). Kärleken upphör aldrig” (Första Korintierbrevet 13:4,5 och 8). Jag bestämde mig för att vara mer omsorgsfull och att inte bli irriterad, men när det väl gällde så misslyckades jag i alla fall. Jag insåg att jag faktiskt inte var i stånd att bli verkligen god eftersom min mänskliga natur ville något annat. Jag var ”syndens slav”, som det står i Johannesevangeliet 8:34 och Romarbrevet 7:18-23.

En total förvandling

Desperat började jag läsa i Bibeln, på jakt efter hjälp. Mitt kristna liv var tvunget att bli äkta, annars var det meningslöst. Jag läste: ”(…) utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (Romarbrevet 12:2).

Det var alltså det som behövdes: en total förvandling, en äkta förändring, att bli en ny person! Allteftersom jag letade i Skriften överbevisades jag om att det var möjligt: Jag kunde förvandlas!

Det var alltså det som behövdes: en total förvandling!

Nu, när jag frestas att bli till exempel arg eller irriterad, ber jag Gud om att hjälpa mig här och nu. Att välja rätt utan Guds hjälp är helt omöjligt. En del av mig (mitt kött) vill bli irriterat för att jag har ”rätt” till det i ”det här förhållandet”. Men jag vet att även om jag har rätt att bli irriterad, så gör det mig bara olycklig att bli det och jag önskar vara fri. Med Guds hjälp blir jag en ny person med helt nya reaktioner, istället för att vara den jag skulle varit om jag hade följt mina egna benägenheter. Jag är på väg att ”bli förvandlad”!

Jag är mitt i en process där jag håller på att bli förvandlad till en ny person. Jag tvivlar inte på att jag behövde och alltid kommer att behöva Jesu kraft och Bibelns vägledning till total förvandling för att få varaktig hjälp till att bli verkligen god och inte bara uppföra mig ”fint” utåt sett.