Inom skotthåll

Inom skotthåll

Skriven av: Riana Hulsman | Plats: Pretoria, Sør-Afrika | Publicerad: den 10 mars 2011

Ljudet av pistolhanar som spänns avbryter brodern som står framme i salen och talar på mötet.

Halvt sittande, halvt stående, vänder jag mig om för att se vad som händer. «Vad är det för ett sjukt skämt? Vilka är dessa män med leksakspistoler?!» I ögonvrån ser jag min bror stående med händerna i vädret och jag inser att det inte är något skämt. Det händer på riktigt!

Inte redo att dö 

Med näsan mot golvet och hjärtslagen som dunkar i öronen, kan sekunder kännas som en evighet och allt man kan göra är att tänka igenom sitt liv. «Gud, jag är inte redo att dö. Det är så mycket jag ångrar, jag behöver längre nådetid. "Herre, hjälp mig. Jag vill inte dö. Jag behöver mer olja i min lampa." Jag ber tyst medan jag ligger på golvet.

En stor sko trampar på mig och en armbåge i sidan puttar undan mig, för att få mer plats och komma åt personen bredvid mig. Jag ser att rånaren stjäl hans klocka. De söker igenom honom många gånger. Det verkar inte som om de ser mig, men precis innan de försvinner, vänder sig en av dem emot mig.

"Skydda pappa, Gud"

Han drar mig i armen, vänder mig om och letar innanför min skjorta för att se om jag har något halsband på mig. Han letar efter mobilen i mina fickor. "Vänta lite, jag ska hitta den. Den är i fickan." Är det verkligen jag som pratar? Jag stirrar rakt in i rånarens ögon och jag glömmer aldrig den rädslan jag ser. Miljoner tankar rusar genom huvudet.

Jag hör några samla in allas bilnycklar

Plötsligt är mannen klar med mig och jag är nere på golvet igen, men nu hör jag att de hotar min pappa istället. Jag ber igen: "Gud, skydda pappa. Jag vet inte vad vi skulle göra utan honom." Jag hör några som samlar in allas bilnycklar och andra som letar igenom rummet intill. De pratar snabbt och otåligt sinsemellan, som om de skyndar på varandra. Efter några ögonblicks skrämmande tystnad, förstår jag att de har gått.

En efter en reser vi oss upp. Några av de yngre flickorna som satt bakom mig gråter. Deras mammor skyndar till för att trösta dem. Bredvid mig börjar en kvinna gråta helt okontrollerat, medan hennes man ringer polisen – rånarna måste ha missat hans telefon. Jag vet inte vad jag ska göra, jag darrar och känner gråten i halsen. "Jag kan inte gråta nu. Det finns andra som behöver mig" tänker jag och andas in djup innan jag går iväg för att trösta andra.

Redo att möta Jesus

När vi senare ber tillsammans och tackar Gud för att inget allvarligt skedde någon av oss, inser jag att jag inte kan fortsätta mitt liv på samma sätt. Jag bestämmer mig för att använda varje sekund i livet på rätt sätt och aldrig bråka eller vara elak mot någon igen.

Fyra år senare är jag verkligen tacksam för att Gud lät mig uppleva den dagen. Vi hade sådan tur. Rånarna dök upp och försvann igen och ingen blev skadad. I flera veckor efteråt var jag rädd för att gå ute på nätterna, men jag lärde mig att lite på Gud och på det som står skrivet i Matteus evangelium 10, 30: "På er är till och med alla hårstrån räknade". Hans omsorg för mig är total och varje förhållande i mitt liv är noggrant planerat till mitt eget bästa.

Jag älskar Sydafrika och har inga planer om att flytta härifrån. Jag vill leva och medvetet göra Gud vilja, alltid redo för den dag då Jesus kommer tillbaka. Gud har gett mig livet och att vara lydig mot hans ord, är det bästa sättet att betala tillbaka till honom på.